Vilda Promenader

 

"In order to really enjoy a dog, one doesn't merely try to train him to be semihuman. The point of it is to open oneself to the possibility of becoming partly a dog."
Edward Hoagland

 

Något av det bästa med en hund är promenaderna. Men det är inte alla som har det så bra. Tro mig jag vet av egen erfarenhet. Vi hade en hund för något år sedan där varenda promenad var ett krig. Ett krig om vem av mig och hunden som skulle få syn på de andra hundarna först. För när denna hund, ca 40 kg tung och nåde mig över höften i mankhöjd, fick syn på en annan hund…då bar det av.

Vi bråkade jämt, han och jag, och det är inte så man vill ha det. För han är en underbar hund egentligen. Men han hade vuxit upp i en lägenhet utan några regler eller dagliga promenader. Han fick lov att äta hela skålen med lakrits för det var bara roligt, det gjorde inte heller något när han drog sin ägare fram i kopplet för han var bara ”lite glad”. Ibland när han skulle få ”röra på sig lite” blev han körd till ett fält och släppt där. Men så köpte vi honom.

Med honom lärde vi oss massor. För vi drömde om långa lugna promenader. Om fika stunder i trädgården när han inte flög över häcken till grannen. Om mysiga kvällar framför tvn utan en hund evigt vankande fram och tillbaka. Vi drömde om detta och allt annat man hoppas dela med en hund.

Med honom gick vi igenom nästan alla halsband selar och skit som ska hindra hunden från att galoppera iväg med matte/husse som en vante efter. Vi provade med helstryp, vilket inte fungerade speciellt bra för andra hundar var mycket viktigare i hans värld än att bli lite strypt. Vi provade med en sele och fick lära oss att selar är gjorda så att hunden lättare ska kunna dra. Hoppsan då. Vi tänkte bara att hunden skulle slippa få ont i halsen. (Nej vi provade inte med en antidragsele.) Sedan provade vi med en halti (liknar en grimma fast för hundar). Den fungerade ett tag…dvs. tills det kom en annan hund. Det var som om inget och ingen kunde bryta den trans han hamnade i när han fick syn på en annan hund. Tills lut provade vi med ett dressyrhalsband. Det fungerade bättre eftersom man kan sätta det längst upp under huvudet där halsen är som känsligast. Där som Ceasar Milan säger att man ska ha kopplet. Men saken var den att halsbandet kasade ner så fort vi rörde på oss. För att förhindra det var vi tvungna att dra åt ploppen hårt vilket inte var kul för hunden.

813237-813238-racinelpiggy-norm.jpgdressyrhalsband.jpgchoke.jpghaltiheadprodimage.jpg

Så vi provade med allt detta men även: vattensprutor med vatten/vatten och citron/vatten och ättika i. Det fick stackaren bara att nysa. Sen provade vi självklart med både godis och köttbullar men det hade inte spelat någon roll om vi så kastat tjugo köttbullar över honom för han var långt borta i sin värld med blicken låst på den andra hunden. Vi provade även klicker vilket gick bra med vissa saker men inte promenaderna. Han ville inget ont, bara leka och hälsa. För han var egentligen bara en liten valp på 8 månader som råkat ha vuxit från liten och oskyldig till stor och vild. Saken var den att han inte visste att alla människor stirrade med förskräckelse på en enorm, stor, svart hund för i sitt eget huvud var han fortfarande en liten mysig valp som bara ville leka. Men väger man 40 kg och är stor som ett hus med bara muskler har matte inte mycket att säga till om.

Därför är det väldigt viktigt, lärde jag mig då, att socialisera sina hundar som små. Och träna, träna, träna på att gå fint, lyssna på matte/husse och ge kontakt. Idag bor hunden på landet där han mår bäst, han kan gå i koppel och har lugnat ner sig. Han är 2 år.

 

Jag tänkte skriva mer om olika sätt att träna hunden på att gå i koppel i nästa inlägg.

1 feb 2013

Comments powered by Disqus
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)